Igår fick jag bevis för att min spindelterapi som jag mer eller mindre frivilligt gått i (privat- jag har själv varit både patient och terapeut, lite förvirrande men nödvändigt) har gett resultat. Stefan hade lånat en ganska stor, realistisk låtsasspindel av sin brorson (vem köper sådana leksaker till barn?) och smugit ner den i soffan under slötittande på Morbergs matprogram. Han flyger plötsligt dramatiskt upp och skriker varpå jag vänder mig om och ser denna varelse en centimeter från näsan. Men jag blir inte så rädd som jag borde bli. Jag tänker mer att, jaha, nu har husspindelssäsongen börjat och det är dags att börja släppa ut alla dessa spretiga ben som nästan inte får plats i glaset som jag fångar dem i. Fantastiskt! Härmed vill jag slå ett slag för exponeringsterapin.
Eder Dr. Dängrot.